Vi behöver nya framgångshistorier som visar hur vi gemensamt har övervunnit komplexa problem

Renässansmänniskorna var universellt skolade och behärskade språk, matematik, fysik, musik och filosofi. Sedan kom en tid när ”ingen längre kunde allt”, och ungefär samtidigt presenterade Adam Smith sin ide om arbetsfördelning och vi har sedan dess hyperspecialiserat oss.

Under tiden har mängden möjlig information som kan bli kunskap också fördubblats flera gånger. Och för att möta denna komplexitet har specialisterna blivit än mer specialiserade – och nu vill vi påstå att de behöver gå samman och gemensamt genomföra de förändringar som krävs.

I Atlantic Journal kunde vi läsa att:

The world is too big for us. Too much going on, too many crimes, too much violence. Try as you will, you get behind in the race, in spite of yourself. It’s an incessant strain to keep pace … and still, you lose ground. Science empties its discoveries on you so fast that you stagger beneath them in hopeless bewilderment. The political world is news seen so rapidly you’re out of breath trying to keep pace with who’s in and who’s out. Everything is high pressure. Human nature can’t endure much more!

Det är lätt att känna igen sig i beskrivningen och hålla med om att det är den utveckling vi erfar. Det intressanta med denna text är att den är från 1833. Uppenbarligen kände vi redan då att samhället blev mer komplext och att det var svårt att möta utmaningarna.

Vi kan dagligen läsa i tidningen likt hur Atlantic Journal beskrev samhället, där de idag framhäver hur skolorna inte längre fungerar, vi upplever finanskriser, erfar svårigheter med ojämlikhet, politisk paralysering, teknologiska språng och inte minst klimatförändringar. Alla är så kallade wicked problems – där det inte finns tydliga eller slutliga mål.

Det är lätt att säga att systemen inte längre fungerar och att sitta och vänta på nästa. Vi ska inte på något sätt förringa mänsklighetens stress och rädsla för samhällsförändringar – utan istället ska vi verkligen ta den på allvar och möta dem med lösningar. Hur kan vi då ta oss an dessa wicked problems?

Joss Colchester från Si Network beskriver samma utmaningar och påminner oss om den evolution som skett inom innovation; från sluten till öppen och via ekosystem för innovation för att arbeta mot systeminnovation.

För att vara framgångsrika i detta arbete framhäver Joss fyra kärnförmågor:

1. Systemtänkande
2. Kartläggning av systemen
3. Transitionsdesign
4. Systembyggande

I sin beskrivning av dessa förmågor lär vi oss hur vi behöver gå från linjärt tänkande till ett mer omfattande systemperspektiv – eller från ego till eko. Han använder här arbetet i Paris med den så kallade 15-minutersstaden som exempel. Vidare måste vi kunna zooma ut och se hela systemen, kartlägga dem och identifiera vilka akupunkturpunkter som gör störst skillnad samt hur systemet förändras av sådan förändring.

Vi inspireras av exempel från hur Mexico city arbetat för att skapa tillgång till vatten för sin fattiga befolkning genom lösningar som fångar regnvatten samt hur polisen i Glasgow kommit till bukt med våldsupplopp genom ett nytt ekosystemtänk.

Tobias Degsell från Combiner ger liknande beskrivning men är något skeptisk till att vi kan skapa hållbara system, utan att riskera att bara byta ut ett icke-fungerande mot ett annat. Tobias menar likt Joss att vi behöver se hela bilden, men också dyka ner i detaljerna som utgör helheten.

Med sin bakgrund från Nobelmuseet och stora intresse för Nobelpristagares förmåga till kreativitet beskriver Tobias hur det handlar om interpersonella relationer och hur viktigt det är att etablera stort förtroende mellan aktörer i communities. Vi behöver också sluta leta korta vinster samt att med tålamod arbeta mot mer oändliga horisonter. Även här finns lärdom från Nobelpristagare som ofta kan se sina framsteg bära frukt flera decennier efter upptäckten.

Men det räcker inte med samarbete och förtroende mellan aktörer. Vi måste se bortom vår egen expertis och söka kunskap hos helt andra kompetenser, där mångfald i perspektiv är nyckeln till att kunna möta komplexa utmaningar.

Den stora frågan för en organisation som iHubs och dess partner är hur vi bygger broar mellan ekosystem som finns idag, men som är väsensskilt olika. Där de alla behöver tänka och agera annorlunda tillsammans och där tidigare erfarenheter och lärdomar kan vara ett hinder för detta.

Sök både utmaningar och svar långt utanför det egna systemet. Vi vet att externa krafter har en större påverkan på de mindre systemen, om inte annars kan pandemin och kriget i Ukraina med dess efterföljande effekter påminna oss om det.

Vi gläds åt det stora intresset för dessa frågor och fortsätter att samla de aktörer som på riktigt vill samarbeta för att ta oss an den systeminnovation som krävs nu, med insikten att det inte finns tydliga eller slutliga mål.

Björn Arvidsson
Verksamhetsledare på STUNS